De vill revolutionera solcellerna
Av Uppsalaforskare har lyckats väl med att samla upp så kallade ”heta elektronhål” i halvledare. Koncentrationen av sådana laddningar, som skapas vid ljusabsorption av vissa metalliska nanopartiklar, förlänger halvledarnas livslängd så att de kan användas i solceller och fotosensorer.
Det är sedan tidigare känt att vissa metalliska nanopartiklar kan absorbera ljus och i processen frigöra positiva och negativa elektriska laddningar. När laddningar frigörs vid ljusabsorption kallas de ”heta” laddningar. De negativa laddningarna är elektroner, och de positiva laddningarna är ”elektronhål”, det vill säga en saknad elektron i atomens yttersta skal.
– Extraktion av elektroner, negativ laddning, r väl förstått och relativt lätt att åstadkomma, men det har varit svårt att extrahera hål, positiv laddning, säger forskaren Jasinto Ja vid Uppsala universitet i en intervju med oss.
– Vår studie visade inte bara att det är möjligt utan att vi kunde dra ut upp till 80% av de tillgängliga hålen vilket banar väg för effektiva solceller.
I den nya studien har forskarna lyckats samla upp mer än 80 procent av de heta elektronhålen i en halvledare, vilket är tre gånger så mycket som man hade trott var möjligt. Processen är otroligt snabb, mindre än 200 femtosekunder (0.000000000002 s). Att man kan samla upp laddningarna i en halvledare innebär att de kan användas i solceller och i artificiell fotosyntes, till exempel för koldioxidreducering och för att producera väte och syre från vatten.
Forskarna hade förutspått teoretiskt att uppsamlingen av elektronhål även skulle påverka dynamiken för de negativa laddningarna, och den nya studien omfattar observationer som bekräftar detta.
När ljus absorberas och elektriska laddningar genereras så ökar den så kallade elektrontemperaturen. När de heta elektronhålen samlas upp så ökar den elektroniska värmekapaciteten vilket påverkar hur mycket elektrontemperaturen ökar. Detta tyder på att elektronernas energifördelning kan manipuleras genom att styra till vilken grad elektronhålen samlas upp. Detta är ett betydelsefullt resultat, eftersom det gör att man kan exempelvis kan reglera den maximala spänningen i en direkt-plasmonisk solcell eller styra det reaktiva fönstret i en fotokatalytisk process.