Saneringsexperter: För mycket gräv och schakt
Sverige slösar miljontals kronor för att rädda lite maskar och bakterier. Flera experter varnar för att miljögifter bara flyttas runt när förorenad jord transporteras kors och tvärs över landet. Dessutom skapar dagens miljölagar nya förorenade områden.
Saneringsivern är stor i Sverige just nu. Målet är att de värst förorenade markområdena ska vara åtgärdade till 2050. Svenska staten satsar hundratals miljoner varje år på olika saneringsprojekt och behöver öka takten för att uppnå målet.
I de allra flesta fall är det dock inte tal om en riktig sanering där gifterna förstörs eller neutraliseras, utan snarare grävs jorden upp och schaktas bort för att läggas på hög, så kallad deponi. Det blir billigast så, även om transportkostnaderna kan bli stora.
– Vi har precis avslutat ett projekt i Östersund och där fick vi transportera nästan 3000 ton jordmassor till kusten, det är tjugo mil enkel resa, berättar Klas Arnerdal på SGU.
Rent lakningstekniskt följer gifterna med regnvattnet ner genom marken tills de träffar på täta lerjordar. Lera fungerar ofta som en naturlig barriär där gifterna stannar tvärt. Därför är schaktsaneringar enkla att utföra: det är bara att ta bort all jord till och med ett tunt lager av den första påträffade leran.
En annan bidragande orsak till dagens läge med mycket gräv och schakt är det svenska deponiförbudet för brännbart och organiskt avfall. Vi behöver inte lika stora soptippar idag och en viss överkapacitet har pressat priset.
– Många kommuner byggde deponier på 90-talet för att ta emot stora mängder hushållsavfall som nu förbränns. Priset för att lägga förorenad jord på hög har halverats på tjugo år, säger Jonny Bergman, forskningschef på RGS90 och som arbetar med att introducera nya saneringsmetoder.
Ytterligare en orsak är behovet av täckmaterial. En hel del soptippar har stängts eller är på väg att stängas. Då krävs en så kallad sluttäckning med exempelvis bottenaska från avfallsförbränning eller förorenade jordmassor. Inte heller är den förorenade jorden belagd med deponiskatt, till skillnad från mycket annat avfall.
Enligt miljöbalken har den som köpt mark efter 1999 ett ekonomiskt ansvar för att sanera föroreningar på sin fastighet. Sen finns några undantag, till exempel om förorenaren går att spåra och inte har gått i konkurs. Och lagen gäller retroaktivt, så om kraven skärps kan jord som tidigare betraktades som ren helt plötsligt vara förorenad.
– Om jag vore fastighetsägare skulle jag av försiktighetsskäl gräva upp och köra bort allt för behandling på annan plats eller deponering. Då får jag en helt ren tomt utan något kvarvarande ansvar för föroreningar. Det är företagsekonomiskt säkrast och därför en av flera drivkrafter för schaktning, säger Klas Arnerdal på SGU.
Branschen har i flera decennier pratat om behovet av nya saneringsmetoder. Ändå har det inte hänt så mycket. Många alternativa metoder har utvecklats, men få av dem används i Sverige.
– För syns skull rabblar konsulter upp ett gäng metoder i sina utredningar, för att sedan snabbt avfärda flera av dem som nya och oprövade. Jag har flera gånger undrat hur många tusen projekt i världen som måste göras innan en viss teknik anses gångbar i Sverige, säger Jonny Bergman.
Process Nordic har pratat med flera personer som är eller har varit verksamma i branschen under decennier. Deras inställning är att så länge gifterna inte sprids eller är farliga för människor kan de ligga kvar i väntan på att reningstekniker ska slå igenom.
Jonny Bergman är en av dem och han är väldigt tydlig i sin kritik mot dagens saneringspolitik:
– Väldigt stor andel av dagens saneringar görs för att skydda maskar och bakterier i jorden och så ont om maskar och bakterier har vi inte så att vi behöver skydda varje kubikmeter jord. Det är grundvattnet som är viktigt.
När det gäller giftiga metallföroreningar är schaktning en bra saneringsmetod eftersom dessa föreningar är svåra att sanera på plats. I övrigt går det att sanera på plats, menar de experter som Process Nordic har pratat med. Dock kan det ta lång tid, ibland flera år, medan schaktning kan utföras på ett halvår.
Klorerade lösningsmedel är ett exempel på de fåtal ämnen som idag åtgärdas på plats, och det beror på att det inte finns något annat bra sätt. Metoden består av att pumpa upp och rena grundvattnet. Dessa ämnen finns ofta kvar i mark efter gamla kemtvättar.
– Många av dagens saneringstekniker har ju kommit från entreprenadsidan, till exempel jordtvätt där vi separerar lera, jord och grus. Den tekniken utgår ifrån jordens fysikaliska egenskaper istället för kemikaliernas egenskaper. Vi behöver fler skräddarsydda undersökningar och åtgärder, menar Mikael Stark, avdelningschef på SGI.
Samtidigt vill han inte rikta alltför hård kritik mot entreprenadbranschen:
– Vi ska inte svartmåla gräv och schakt. Det kan vara en bra metod, men vi är för dåliga att tillämpa den teknik som finns.
Hittills har näringslivet varit bättre än staten på alternativa saneringsmetoder. Oljebranschen har i flera decennier utfört saneringar på plats. Men i framtiden kanske staten övertar ledartröjan.
Det började med att förra regeringen drev igenom en ny viljeinriktning och nu anslår Naturvårdsverket allt mer pengar till projekt med alternativa behandlingsmetoder. Så sent som i slutet av december annonserade SGI att tjugo miljoner kronor ska satsas på saneringsforskning under 2016 och 2017.
– Dagens projekt har planerats i flera år, så förändringen kommer vi att se först om några år. I början bara för en bråkdel av projekten men det kommer förhoppningsvis att öka, säger Klas Arnerdal.
En av statens nya satsningar har vi dock redan sett. Förra året reste Process Nordic till Storuman för att skriva om saneringen av Svärtträskgruvan. Där testas en ny metod för första gången i Sverige. Giftigt slam pumpas in i något som mest liknar gigantiska uppblåsbara madrasser. I vår ska det nytinade vattnet lämna madrasserna via den genomsläppliga väven och kvar blir giftiga slamkakor.
För tillfället är det inte bestämt vad som ska hända med slamkakorna. Kanske ska de begravas med annat gruvavfall på platsen, kanske ska de transporteras bort.
Vad behöver då göras för att få mera hållbara och samhällsekonomiska saneringar? Aktiv styrning från statens sida är ett förslag; att med saneringspengarna upphandla och favorisera andra metoder än gräv och schakt.
I en Sweco-rapport från förrförra året som beställdes av Naturvårdsverket finns andra rekommendationer: mer utredning, analys och utvärdering. Enligt rapportförfattarna skulle det sannolikt ge upphov till flera tekniklösningar.
Krister Honkonen, som själv är marksaneringskonsult på Cowi, är inte lika övertygad:
– Konsulter vill ha avancerade lösningar och längre utredningar för att få flera uppdrag. Det gör inte de alternativa metoderna billigare. Jag tror inte att så mycket kommer att hända innan det införs en deponeringsskatt på förorenad jord. Många aktörer tjänar idag pengar på att lagra förorenad jord.
Samtidigt finns en rädsla för att en deponeringsskatt kan sakta ner dagens saneringstakt. Den rådande uppfattningen är istället att farten borde öka. Det finns också farhågor för att gruvindustrin med dess stora gruvavfall skulle drabbas ekonomiskt, och att bostadsbyggandet kan drabbas.
– Det går alltid att göra undantag för gruvorna och byggbranschen om man är orolig för det. Jag tycker vi bör införa en stegvis höjning av deponiskatt på jord och att pengarna avsätts till demonstrationsprojekt där ny forskning och teknik kan testas, säger Jonny Bergman som samtidigt erkänner att han har ett visst egenintresse av att se en sådan lösning.
Att anpassa föreningshalterna efter användningsområde är ett annat alternativ som föreslagits. Om markägaren inte ska odla rotfrukter eller om fastighetsägaren inte planerar ett dagis kanske föroreningshalterna just där kan vara lite högre.
Anders Kihl, utvecklingschef på Ragn-Sells, tror att det är en svår väg att gå eftersom det inte finns någon objektiv sanning.
– Sen ska beslutet kunna kommuniceras och förstås. Det är nästan omöjligt att förklara att den som odlar morötter måste sanera sin mark medan grannens jord kan ha en högre föroreningsnivå och ändå inte behöva göra en sanering, säger han.
En annan viktig aspekt är det förebyggande arbetet. Anders Kihl menar att vi just nu kan begå stora misstag och skapa nästa generations förorenade områden. Deponiskatten på avfall är nämligen en stark drivkraft för att hitta användningsområden för sånt som kanske egentligen borde läggas på hög.
– När vi använder förbränningsaska vid vägbyggen kanske vi i själva verket skapar förorenade områden. Idag är det lagligt, men om kraven skärps kan vi helt plötsligt få ännu mer att sanera, områden som vi idag kan undvika att skapa, menar han.
Ett aktuellt exempel är Bolidens järnsand som använts som utfyllnadsmaterial. Idag ligger den under stora delar av Skellefteå. Efter länsstyrelsens beslut att klassa sanden som avfall är frågan om hela staden måste saneras eller inte. Enligt lagstiftningen kanske sanden måste väck, på grund av höga metallhalter. I verkligheten kanske det inte är så farligt när metallerna är inkapslade av glasartat material och inte kan reagera eller läcka ut till omgivningen.
– Vi borde diskutera hur vi ska undvika att skapa nya förorenade områden. Att minimera framtida saneringskostnader som betalas med skattepengar måste bli högre prioriterat, säger Anders Kihl.
Jesper Gunnarsson
Artikel är tidigare publicerad i Process Nordic nr 1 2016