De som sa ja…
Det var en formell mur som revs, men också en psykologisk mur som revs – vi blev en del av Europa, fullt ut.
Lars Göran Johansson var chef för kampanjen Ja till Europa och kom lagom till 20 årsdagen ut med sina egna minnen från kampanjen i boken Människor för JA! Hans bestående minne var att frågan om Sveriges medlemskap skar genom alla politiska block och partier. Och på båda sidor fanns det folk från alla politiska läger som arbetade antigen för ett nej eller ja,
Strategin för hela ja-kampanjen var då att hitta människor – personligheter utanför organisationer och partier, människor som svenska folket litade på – som ställde upp och talade för ett öppet och välkomnande Sverige.
Enligt Johansson fanns det på andra sidan de som hade en rädsla för förändringar, det utländska, eller bara ville sätta etablissemanget på plats. Ungefär de strömningar som finns i Sverige idag, menar Johansson.
På frågan om Sverige gynnats av EU-medlemskapet säger han att den stora förändringen hade varit om Sverige hade sagt nej. Sverige hade uppfattats som isolerat, det hade varit svårt för de som ville komma hit och arbeta, och svårt för de svenskar som ville komma ut och arbeta i Europa.
Ingvar Carlsson, som då var statsminister, sa då att ett medlemskap tveklöst skulle ge mer inflytande och tonade ned värdet av den svenska suveräniteten som ansågs hotad enligt nej-sidan. Sverige, menade han, skulle komma att ge upp en del av den formella beslutanderätten över en tilltagande maktlöshet.
För Europa på 1990-talet var ett förändrat Europa. Kommunismens taggtrådsgränser och dödszoner hade rullats upp. Det mest uppenbara, Berlinmuren, hade rivits. Miljoner modiga människor hade blivit fria. De fick fria val, kunde fritt resa västerut och kunde köpa mjukt toalettpapper och frasiga kex.
Några dagar före den svenska 20 årsdagen firades 25-årsdagen då järnridåns gränsövergångar öppnandes i Berlin. Ja, stora delar av Europa deltog i det tyska firandet i sina hem. För murens fall innebar ett förändrat Europa, ett större Europa. Men då det skedde var entusiasmen utanför Tyskland inte överväldigande.
Frankrike och Storbritannien såg med oro på ett enat Tyskland, en stormakt i Europa. Även Sveriges dåvarande utrikesminister, som tidigare inte uppfattat de baltiska länderna som ockuperade, lyfte Sovjetunionens farhågor om ett enat Tyskland. Men nej-sidan vägde lätt när tyskarna i de östra delarna röstade med fötterna, hjärnan, hjärtat och magen och den västtyske förbundskanslern fattade möjligheten.
Frågan är om Sverige och Europa har blivit bättre av vårt medlemskap och den tyska återföreningen. Tänk om nej-människorna vunnit. Då är det ändå så att stora beslut fattas med ett ja.
Peter Håkansson
chefredaktör