Skit blir värdefullt bränsle
2011-04-01
Avlopp från norra Stockholm driver numera stadens bussar. En av leverantörerna är Käppalaförbundet på Lidingö.
Solen strålar över vit snö på de dyra husen i Gåshaga på Lidingö. Här bor några av Stockholms höginkomsttagare granne med en processindustri. Industrin omvandlar avlopp till fordonsbränsle.
– Vi tar hand om det som spolas ner i toaletten; det handlar alltså om elva kommuners bajs. Vi godtar inget annat än det och lite toapapper, för det är vad vi kan behandla och återföra, berättar Torbjörn Wikström, projektledare på Käppalaförbundet.
Det kallas reningsverk men det namnet täcker inte det som verksamheten handlar om idag.
– I den här branschen försöker vi numera återföra det som släppts ut, och energin som vi kan få fram blir mer och mer värdefull, berättar Torbjörn som varit ansvarig för den senaste installationen, som höjer värdet av de produkter som verket levererar.
Största delen av processen försiggår under jord, i enorma bergrum fyllda av långa rör och bassänger där avloppsvattnet tas emot och renas från föroreningar och fast substans, det som de fåkunniga kallar skit. Den klassiska produkten ut är rent vatten men med tiden har reningsverket alltså börjat leverera fler produkter.
Den senaste produktionsprocessen finns dock ovan mark. Den invigdes i somras och gör det möjligt att leverera bränsle till Stockholms bussar. I en oansenlig byggnad av svart korrugerad plåt finns reningsutrustningen som omvandlar rågasen från verkets rötkammare till något användbart. Andelen metan ökas från rågasens 60 procent till upp emot 98 procent. Det som försvinner är först och främst koldioxid.
Det räcker med ett antal grova rör, några kompressorer och ett rejält vattenflöde i kolonner som säkert är en meter i diameter för att klara det. Processen är i princip densamma som vid tillverkning av bubbelvatten. I Käppala så tar vattnet också upp koldioxid vid tryckfall precis som i en Sodastreamer.
Det börjar med att trycket i gasen höjs i kompressorerna. Sedan får trycket sjunka när gasen pumpas genom vattnet i den allra största kolonnen i det svarta huset. Då löser sig koldioxiden i vattnet. Ut ur processen kommer alltså bubbelvatten med koldioxid, som dock är en biprodukt i det här fallet, medan huvudprodukten är den brännbara metangasen som håller fyra bars tryck inför leveransen till SL.
Fordonsgasen flödar iväg under huset, ut mot tomtgränsen där SLs rör tar över för vidare leverans till bränsledepåerna på Lidingö och i Stockholms stad.
Bubbelvattnet renas för att återanvändas i processen. Svavlet som följer med koldioxiden ut ur processen renas genom termisk oxidation vid hög temperatur.
Rågasen produceras i ett hus intill. Faktum är att gas har producerats här sedan begynnelsen, år 1969 då verket togs i drift. Den användes till uppvärmning, men då ansågs så lite värd att en del av den facklades bort. Den var bara en biprodukt från rötningen, som skulle omvandla den illaluktande fasta substansen i avloppet som var full av farliga bakterier till något mer lätthanterligt inför vidare transport till deponi.
Slammet används som gödning. Rötningen tar effektivt bort de farliga bakterier som kan ställa till problem i jordbruket. Men det är ändå inte att räkna som en produkt.
– Slammet är ingen positiv handelsvara idag och vi måste betala för att bli av med det, konstaterar Torbjörn Wikström.
Med gasen är det annorlunda. Verket kunde göra affärer av gasen redan förut, genom att återvinna värmen från förbränningen och leverera till fjärrvärmenätet. Men det blir en ännu bättre affär att göra fordonsgas av den.
Precis hur bra kan Torbjörn Wikström inte avslöja, för det är en affärshemlighet. Men det är i alla fall tillräckligt mycket för att investeringen ska ha betalat sig innan kontraktet med lokaltrafiken löpt ut om 16 år. För SL är det dock inte ekonomin som styrt, utan miljöfrågorna.
– Idag är biogasen lite dyrare än diesel. Men när oljepriset går uppåt kommer det att börja vända till biogasens fördel, säger hållbarhetschefen hos SL, Stefan Wallin.
I dagsläget så måste gasens infrastruktur också betalas, medan de mackar, rör och annat som behövs för fossila bränslen redan finns på plats. Men när investeringarna i biogasanläggningar är gjorda så kommer allt i ett annat läge, och priset för biogasen kan pressas nedåt.
Anläggningen i Käppala är inte det enda reningsverk som blivit bränsleleverantör. Det finns liknande anläggningar landet runt, framförallt i Stockholmstrakten där efterfrågan på fordonsgas är stor. Efterfrågan växer faktiskt ännu snabbare än tillgången och det är ofta brist på fordonsgas i Stockholmsområdet.
Utvecklingen i Sverige är ändå inte lika snabb som på annat håll vad gäller biogas. I Tyskland underlättas introduktionen av biogas av att det redan finns ett utbyggt nät för biogas, berättar Daniel Näslund hos Malmbergs som levererat reningsutrustningen. Där finns det en alternativ marknad för gasen eftersom den kan ersätta naturgas i gasnätet. I Sverige finns den här möjligheten bara på västkusten och där säljer också gasleverantörerna biogas till gasnätet, bland andra Eon Gas som rötar biogas i Falkenberg och som Process Nordic berättade om i nr 3 2009.
Torbjörn Wikström berättar att tekniken för rening till fordonsgas fungerat bra, det har inte varit några större problem. Det har rent av varit ett roligt projekt, som också väckt en hel del positiv uppmärksamhet.
Han skulle rekommendera andra reningsverk att investera i produktion av fordonsgas. Med tanke på de goda erfarenheterna är frågan snarare varför fler inte redan investerat.
– Många har använt gasen till gasmotorer och utvunnit värme och elenergi. Det har också funnits gasbilar en längre tid. Jag hade själv en gasdriven Volvo för tio år sedan. Så man kan fråga sig varför reningsverken inte börjat med fordonsgas tidigare, säger Torbjörn Wikström.
Text Kerstin Lundell
